ponnyutbildarna.blogg.se

Idag är en sån där dag där man inte vill göra någonting alls. När man uttråkad väntar på att dagen ska passera för att än en gång få glida in i sömnens glömska. Man finner ingen mening i att påbörja någonting man ändå inte har motivationen till att avsluta. Man lyssnar på hjärntvättad musik och meningslösa tv-program för att ordlöst uttrycka den otroliga tristess som råder. För att slippa aktivera hjärnan som aldrig riktigt vaknade. Soffan är världens mittpunkt och att lyfta tv-kontrollen har blivit en OS-gren.

 

 

Därför ska det bli skönt att nu ofrivilligt åka till stallet. Att ha någonting man måste göra, oavsett hur slappt humöret är. Något som skyndar på de trögflytande hjärncellerna, pushande som PT:n du aldrig hade. För jag vet, att när jag väl står där, så klarnar blicken. Energin återvänder och livsgnistan tänds av den mjuka mule som oroligt söker trygghet i min axel. Få träffa människor, spela med i det sociala spelet och tvinga fram en positiv utsida. Jag vet att när den första, ansträngande syreupptagningen har skett i musklerna så går resten av sig självt. Endorfinerna flödar i blodet och leendet är inte längre lika ansträngt. Jag vet att jag älskar stallmiljön. Tur det, när jag inte har något val. Jag måste åka nu.