Hästar jag haft - Del 3
Ungefär 2 månader efter vi tagit bort Tamira, fick jag höra om ett sto som skulle lånas ut. Hon hade fått föl samma år, så jag kunde bara se henne i hagen och bestämma mig därefter. En bekant som stod i samma stall som stoet rekommenderade henne, så jag tog chansen och fick hem henne.
Dialect var en riktig läromästare, 18 år när jag fick hem henne och hade gått JSM hoppning och LA:4 dressyr. Jag satte igång henne försiktigt, skyndade långsamt för att hon skulle hålla. Hon var verkligen underbar, hon fick mig att börja tycka om dressyr och lärde mig massor. Hade henne i nästan ett år innan hon rev upp en gammal skada i hagen och fick bli avelssto.
Hur det blev så att vi började leta D-ponny är en komplicerad historia, så låt os bara enkelt konstatera att nån månad efter Dialect hade åkt så letade vi ponny igen. Prisgränsen var inte alls hög, så vi letade efter en ungponny eller en ponny som inte var utbildad. Det var tufft att hitta en ponny i vår prisklass, men till slut hade vi några stycken neråt i landet som vi tog en helg och åkte och kollade på. Vi var osäkra ett tag på om vi verkligen skulle åka och provrida Foxy eftersom hon stod ända nere vid Ängelholm, men vi åkte i alla fall och idag kan jag väl säga att jag är glad att vi gjorde det.
Det ironiska i det hela är att påvägen ner till Foxy hade vi kollat på en ponny jag blivit helt kär i, men som var liten och kunde inte provridas då den hade blivit sparkad i hagen kvällen innan. Så jag provred Foxy, i princip grät för att jag kunde inte skritta på hästen, jag kunde knappt trava på den och verkligen inte galoppera normalt. Men så satte dom upp ett hinder och hästen tvekade inte en millisekund. Vi höjde upp till 90 för jag ville känna hur hon kändes på lite högre hinder än 50cm och shit vad ponnyn VILLE hoppa. Trots den viljan sa jag tvärt nej till mamma när vi åkte därifrån, jag ville inte ha en ponny som kändes så hopplöst jobbig på backen. Jag ville inte grina för att jag varken kunde skritta, trava eller galoppera på min egen ponny. Galoppen var verkligen HEMSK. Den var bara kantig och orytmisk (vilket den är fortfarande).
Haha, ni kanske ser hur glad jag var? Bild från provridningen.
Hon var tävlad LC hopp, inget mer, och det var ett jätteprojekt i markarbetet. Mamma övertalade mig att se markarbetet mer som en utmaning och att vi kunde ha kul i hoppningen under tiden, och ju längre tiden gick, ju mer trodde jag på att hon kunde bli bra. Och hon blev mycket bättre, men det varade inte länge. För när hon gick som bäst (1,5 månad efter köp) så gick det bara utför. Orkar inte skriva ner allt i detalj, men kort sagt så reagerade jag på att hon sparkade bakut så fort jag satt upp i princip och var skitsur, så jag slutade rida henne. Efter behandlingar hit och dit så fastslogs det att hon hade kissing spines vid sadellägert och skulle förmodligen inte gå att sitta på igen. Vi hade vid denna punkt mejlat en hel del med förra ägaren och diskuterat fram och tillbaka och det slutade med att hon fick avlivas... Det är jättetråkigt förstås, jag hann ju fästa mig vid henne den korta tid vi hade tillsammans, men det känns ändå bättre än det gjorde med Tamira för att här vet jag att hon hade det så bra som hon kunde sin sista tid. Så fort hon visade tecken på att hon hade ont så red jag inte, till skillnad från Tamira där jag ridit på en ond rygg i två år och försökt med alla möjliga metoder för att få bukt med den svårridna hästen.
Dialect var en riktig läromästare, 18 år när jag fick hem henne och hade gått JSM hoppning och LA:4 dressyr. Jag satte igång henne försiktigt, skyndade långsamt för att hon skulle hålla. Hon var verkligen underbar, hon fick mig att börja tycka om dressyr och lärde mig massor. Hade henne i nästan ett år innan hon rev upp en gammal skada i hagen och fick bli avelssto.
Hur det blev så att vi började leta D-ponny är en komplicerad historia, så låt os bara enkelt konstatera att nån månad efter Dialect hade åkt så letade vi ponny igen. Prisgränsen var inte alls hög, så vi letade efter en ungponny eller en ponny som inte var utbildad. Det var tufft att hitta en ponny i vår prisklass, men till slut hade vi några stycken neråt i landet som vi tog en helg och åkte och kollade på. Vi var osäkra ett tag på om vi verkligen skulle åka och provrida Foxy eftersom hon stod ända nere vid Ängelholm, men vi åkte i alla fall och idag kan jag väl säga att jag är glad att vi gjorde det.
Det ironiska i det hela är att påvägen ner till Foxy hade vi kollat på en ponny jag blivit helt kär i, men som var liten och kunde inte provridas då den hade blivit sparkad i hagen kvällen innan. Så jag provred Foxy, i princip grät för att jag kunde inte skritta på hästen, jag kunde knappt trava på den och verkligen inte galoppera normalt. Men så satte dom upp ett hinder och hästen tvekade inte en millisekund. Vi höjde upp till 90 för jag ville känna hur hon kändes på lite högre hinder än 50cm och shit vad ponnyn VILLE hoppa. Trots den viljan sa jag tvärt nej till mamma när vi åkte därifrån, jag ville inte ha en ponny som kändes så hopplöst jobbig på backen. Jag ville inte grina för att jag varken kunde skritta, trava eller galoppera på min egen ponny. Galoppen var verkligen HEMSK. Den var bara kantig och orytmisk (vilket den är fortfarande).
Haha, ni kanske ser hur glad jag var? Bild från provridningen.
Hon var tävlad LC hopp, inget mer, och det var ett jätteprojekt i markarbetet. Mamma övertalade mig att se markarbetet mer som en utmaning och att vi kunde ha kul i hoppningen under tiden, och ju längre tiden gick, ju mer trodde jag på att hon kunde bli bra. Och hon blev mycket bättre, men det varade inte länge. För när hon gick som bäst (1,5 månad efter köp) så gick det bara utför. Orkar inte skriva ner allt i detalj, men kort sagt så reagerade jag på att hon sparkade bakut så fort jag satt upp i princip och var skitsur, så jag slutade rida henne. Efter behandlingar hit och dit så fastslogs det att hon hade kissing spines vid sadellägert och skulle förmodligen inte gå att sitta på igen. Vi hade vid denna punkt mejlat en hel del med förra ägaren och diskuterat fram och tillbaka och det slutade med att hon fick avlivas... Det är jättetråkigt förstås, jag hann ju fästa mig vid henne den korta tid vi hade tillsammans, men det känns ändå bättre än det gjorde med Tamira för att här vet jag att hon hade det så bra som hon kunde sin sista tid. Så fort hon visade tecken på att hon hade ont så red jag inte, till skillnad från Tamira där jag ridit på en ond rygg i två år och försökt med alla möjliga metoder för att få bukt med den svårridna hästen.
Kommentarer
Trackback
