Hästar jag haft - Del 2
Då har vi kollat på A- och B-ponnytiden... dags för C och D ;)
Under tiden jag hade Famous & Stickan så letade vi en C-ponny som mamma skulle ha och rida något år tills dess att jag skulle gå upp på C-ponny. Vi hittade då Happy Shadow, eller Happy som han kallas, och köpte denna fina powniie. För snygg var han, även om han vägrade gå i närheten av en bom. Varför vi köpte honom trots att han var för "feg" för att hoppa när det var hoppning jag var intresserad av vet jag faktiskt inte, men han var hur snäll som helst att hålla på med och skulle visa sig bli en duktig dressyrponny. Vi fick det inte att funka helt i hoppningen, så han lånades ut ett år till en dressyrryttare som startade honom LA:1 med placeringar. Numera står han på Myrby efter att Maria köpte honom till verksamheten, kan det ha vart... 2 år sen?
bild lånad från www.crazyponies.blogg.se
Hösten 2008, så ni får lite tidsperspektiv på det hela, haha, så skulle vi egentligen inte ha någon ponny. Eller jo, vi hade bestämt oss för att gå direkt från B till D, men det skulle inte skett redan då utan jag skulle ha ridit mina sista år på B-ponny först. Men så var det så att våra grannar (en ponnyridskola) letade ponny och jag följde med för att provrida åt dem. De åkte då och kollade på Tamira, mest för att hon var så billig, och det visade sig då att hon inte passade för verksamheten eftersom hon var alldeles för pigg och "svårriden" (hon var inte svår då, men ni kanske kan tänka er hur en ridskoleponny måste kunna anpassa sig för många olika typer av ryttare).
Det är helt sjukt vilken resa hon & jag gjorde... När hon kom hem till mig blev hon en helt annan häst än från provridningen. Första halvåret kunde jag inte galoppera på henne för hon bara stack, jag var tvungen att rida på pelham i hoppningen och ändå gick det i 190, var många gånger jag inte fick stopp på henne förrän efter flera varv i ridhuset. Men hon tyckte det var KUL att hoppa och stannade aldrig. Jag kämpade med dressyren varje dag (inte bokstavligen) och efter 1 ½ år kunde jag för första gången rida henne på vanligt tredelat bett. Allt som oftast stod hon på bakbenen och det gick inte att rida ut själv för då gjorde hon caprioler och stack hem. Jag säger inte att jag utförde något mirakel med henne, men alla som sett henne från början kan säga att det var STOR skillnad från jag fick hem henne & i slutet av våran tid. Då tävlade jag på det tredelade, men hon kunde fortfarande slå slint och bara resa sig och hoppa i sidled inne på framhoppningen. Jag fick alltid ha en röd rosett i svansen på henne, inte för att hon kickade utan för att varna de andra då det inte alltid var säkert att jag kunde styra henne. Hon ansågs vara galen av många och jag övervägde att ge upp flera gånger, men det gjorde jag inte som tur var.
Efter 2 år tillsammans fick hon en hälta, något som hänt i hagen, och vi blev rekommenderade att åka in till strömsholm. Sagt och gjort, vi åkte dit och väl där fick vi reda på att hon var halt på tre ben och att vi borde röntga ryggen eftersom hon kändes stel där. Efter röntgen visade det sig att ryggkotorna var sammanväxta in mot buken, hon var lika böjlig i ryggen som ett bord. Noll alltså. Hon kunde inte sätta under sig, gå i form. När ryggkotor växer ihop gör det ont -förstås-, och det var svaren på varför hon var "galen". För hon var inte galen, tvärtom var hon den snällaste häst jag haft. Som inte visade hur ont hon hade, inte protesterade mer än hon gjorde när jag red. För hon ville göra rätt, men hon kunde inte. På strömsholm sa de att det bästa för henne vore att avlivas, hon skulle kanske bli bra efter ett helt års vila, men med tanke på hur pigg hon var och behövde aktiveras varje dag så skulle det inte vara det bästa för henne att bara stå på box i ett år för att sen kanske bli bra. 21 Oktober 2010 somnade min ängel in, hamnade på ett ställe där ingen smärta finns ♥
Under tiden jag hade Famous & Stickan så letade vi en C-ponny som mamma skulle ha och rida något år tills dess att jag skulle gå upp på C-ponny. Vi hittade då Happy Shadow, eller Happy som han kallas, och köpte denna fina powniie. För snygg var han, även om han vägrade gå i närheten av en bom. Varför vi köpte honom trots att han var för "feg" för att hoppa när det var hoppning jag var intresserad av vet jag faktiskt inte, men han var hur snäll som helst att hålla på med och skulle visa sig bli en duktig dressyrponny. Vi fick det inte att funka helt i hoppningen, så han lånades ut ett år till en dressyrryttare som startade honom LA:1 med placeringar. Numera står han på Myrby efter att Maria köpte honom till verksamheten, kan det ha vart... 2 år sen?
bild lånad från www.crazyponies.blogg.se
Hösten 2008, så ni får lite tidsperspektiv på det hela, haha, så skulle vi egentligen inte ha någon ponny. Eller jo, vi hade bestämt oss för att gå direkt från B till D, men det skulle inte skett redan då utan jag skulle ha ridit mina sista år på B-ponny först. Men så var det så att våra grannar (en ponnyridskola) letade ponny och jag följde med för att provrida åt dem. De åkte då och kollade på Tamira, mest för att hon var så billig, och det visade sig då att hon inte passade för verksamheten eftersom hon var alldeles för pigg och "svårriden" (hon var inte svår då, men ni kanske kan tänka er hur en ridskoleponny måste kunna anpassa sig för många olika typer av ryttare).
Det är helt sjukt vilken resa hon & jag gjorde... När hon kom hem till mig blev hon en helt annan häst än från provridningen. Första halvåret kunde jag inte galoppera på henne för hon bara stack, jag var tvungen att rida på pelham i hoppningen och ändå gick det i 190, var många gånger jag inte fick stopp på henne förrän efter flera varv i ridhuset. Men hon tyckte det var KUL att hoppa och stannade aldrig. Jag kämpade med dressyren varje dag (inte bokstavligen) och efter 1 ½ år kunde jag för första gången rida henne på vanligt tredelat bett. Allt som oftast stod hon på bakbenen och det gick inte att rida ut själv för då gjorde hon caprioler och stack hem. Jag säger inte att jag utförde något mirakel med henne, men alla som sett henne från början kan säga att det var STOR skillnad från jag fick hem henne & i slutet av våran tid. Då tävlade jag på det tredelade, men hon kunde fortfarande slå slint och bara resa sig och hoppa i sidled inne på framhoppningen. Jag fick alltid ha en röd rosett i svansen på henne, inte för att hon kickade utan för att varna de andra då det inte alltid var säkert att jag kunde styra henne. Hon ansågs vara galen av många och jag övervägde att ge upp flera gånger, men det gjorde jag inte som tur var.
Efter 2 år tillsammans fick hon en hälta, något som hänt i hagen, och vi blev rekommenderade att åka in till strömsholm. Sagt och gjort, vi åkte dit och väl där fick vi reda på att hon var halt på tre ben och att vi borde röntga ryggen eftersom hon kändes stel där. Efter röntgen visade det sig att ryggkotorna var sammanväxta in mot buken, hon var lika böjlig i ryggen som ett bord. Noll alltså. Hon kunde inte sätta under sig, gå i form. När ryggkotor växer ihop gör det ont -förstås-, och det var svaren på varför hon var "galen". För hon var inte galen, tvärtom var hon den snällaste häst jag haft. Som inte visade hur ont hon hade, inte protesterade mer än hon gjorde när jag red. För hon ville göra rätt, men hon kunde inte. På strömsholm sa de att det bästa för henne vore att avlivas, hon skulle kanske bli bra efter ett helt års vila, men med tanke på hur pigg hon var och behövde aktiveras varje dag så skulle det inte vara det bästa för henne att bara stå på box i ett år för att sen kanske bli bra. 21 Oktober 2010 somnade min ängel in, hamnade på ett ställe där ingen smärta finns ♥
Kommentarer
Trackback
